Igår var vi på 3-årskontroll med Alma. Och har jag sagt att jag har världens duktigaste lilla 3-åriga dotter? Troligtvis inte, eftersom jag kör på ödmjukhet, men så är det verkligen.
Man förstår så här i efterhand att det verkligen är skillnad på barn och barn. Det märktes med tanke på sjuksköterskans reaktion på saker som kanske inte alla 3-åringar har koll på.
Innan kontrollen hade vi fått hem ett papper på frågor kring barnet; kan barnet prata i meningar med minst så och så många ord, använder hon blöja och i så fall hur ofta? Hur är det med napp? Kan hon färger? Och så vidare.
När vi satt och fyllde i det där pappret hemma kändes det nästan svårt att svara på eftersom mycket av det där som de ska klara av när dom är tre år, har Alma gjort sedan hon var två, så man har inte alls tänkt på allt det där.

Almas får glänsa

Själva kontrollen handlar mest om interaktionen mellan sjuksköterskan och barnet. Vi föräldrar finns knappt i rummet. Och eftersom vi vet att Alma ibland blir väldigt blyg, känns det skönt när hon kan öppna upp sig och svara ordentligt och så vidare, trots att vi sitter precis intill. Ibland är det för lätt att komma upp i famnen och så. Men icke igår. Det gick hur bra som helst.
Alma öppnade till exempel upp starkt med att säga ”Mamma, jag vill rita ditt namn med den blå pennan”, uppenbarligen en fråga som hade tänkt ställas under besöket.
Alma visade prov på att hon kan sparka en boll med både höger och vänster fot, att hon vet hur olika föremål ser ut och vad man gör med dem.
Det enda vi kunde göra var att sitta på våra stolar och vara superstolta föräldrar. Så, nu var det sagt.
Sen vägdes och mättes Alma också. Det visade sig att Alma till dags dato är 92,5cm lång och väger 14,5kg. Hon följer sin kurva precis som hon ska.
Hon avslutade med att skriva sitt eget namn på ett papper som senare hängdes upp på väggen.
Med kontrollen och hälsosamtalet mellan oss och sjuksköterskan avklarade, fick Alma en tatuering. ”Samma som pappa”.